this is a post about Friendship.:.

For a few days ago,i read a post in Zananeh, about friendship and the way most of people deal with the end of one epoke of friendship.

I dont´n know if it was a good sign or bad, because just a day after, I had been put in a situation that made me to think these days and nights about my box of friendship and now i try to write down my thoughts.

Due to my friend that can not read Persian, i write first in Persian then i translate it in swedish.

please leave your comment afterwards

مهشید توی این نوشته به موضوعی اشاره کرد که شاید خیلی از ماها تا به حال زیاد بهش فکر نکردیم. درصورتی که همه ما می دونیم دوست شدن با یک آدم جدید نگه داشتن یک دوست بسی سخت تر از پیدا کردن یک پارتنر خوب هست. چون با یک دوست نمیشه همه قوانین رو از نو ساخت و خود رو هماهنگ کرد. با یک دوست می بایست اخت پیدا کرد؛ می بایست خوبی ها و بدی ها رو تا اونجا که مرزها اجازه می دند قبول کرد و با همه قهر ها و آشتی ها باز هم دوست باقی موند

بعضی دوستی ها سطحی هستند. مثل روابط همکلاسی ها و یا همکارها. بعضی دوستی ها اما از یک کلاس درس شروع میشوند اما تا روز تولد نوزاد دوست و یا حتی مرگ اش هم ادامه پیدا می کنند. بعضی دوستی ها در تمامی روزهای شادی و غصه همراه ما هستند

بعضی آدم ها دوستان خود رو به سادگی و بدون شرایط خاصی از میان اولین گروه انتخاب می کنند اما بعضی دوستان خود را دانه دانه با صبر و حوصله، با وقت گذاشتن و صحبت کردن و مهمانی رفتن و قهوه ای نوشیدن انتخاب می کنند و برای گرم نگه داشتن این دوستی بارها از وقت خود می گذرند و غمخوار دوست خود می شوند. این دوستان یاران صمیمی ما هستند تا جایی که ..

آره سوال من اینجاست، این دوستان صمیمی تا کجا یار ما خواهند بود؟ تا کجا غمخوار مسائل و سختی ها و خوشی های ما خواهند بود

چون می دونم این نوشته ممکنه به صد ها صفحه بکشه، فقط می خوام از افکار این چند روز خودم بنویسم

آدمی هستم که به آسانی کسی را داخل دایره دوستانم راه نمی دهم، چرا که بعد از گذر از این غربال سفت و سخت، دلم می خواهد کسی را که انتخاب کرده ام برای دوست تا سالیان سال در کنار خودم داشته باشم. که تمامی اشکالات و جنبه های خوب ام را به راحتی به معرض دید او بگذارم و از او انتظار نظر و همفکری داشته باشم. کسی که به او اعتماد کنم. کسی که می دانم هرگز مرا در سخت ترین شرایط تنها نمی گذارد و می داند من هم برای او دوست خوبی خواهم بود.

اما اگر در طول این سفر دوستی، که مطمئنن برای خیلی از شما پیش امده، بعد از سال های سال کنار هم و یا دور از هم بودن و از زندگی هم خبر داشتن، کم کم احساس کنید دیگر به اندازه کافی وقتی برای گوش شنوا بودن ندارید چه احساسی می کنید؟

شاید سخت نباشد درک و قبول این موضوع. اما مسئله ای که سخت تر است، درک احساس جدا شدن راه ها و مسیر زندگی ما و دوستانمان است. راهی که زمانی تصور می کردیم تا روزگار پیری نیز کنار هم خواهیم بود.. هزاران تفکر دیگر

من در سراسر عمرم دوستان صمیمی خوبی داشته ام که هنوز با همه آنها در ارتباط هستم. اما همیشه وقتی زمان رها کردن بود؛ متاثر شدم. در درون گریستم همانگونه که مهشید نوشته، برای از دست دادن رابطه ای صمیمانه دردونم غصه دار شده بود

این روزها ، گریبان پایان دوره عمیق دوستی هشت ساله بسیار بی ریا و شیرینی هستم که دیگرشانسی برای فرصتی دوباره دادن در آن نمی بینم. مشکل اینجاست که این پایان دلخواه نیست.اما دوست ندارم به جایی رسد که چند شب گذشته رسید

در میان آزردگی از افکاری که نمی دانستم ناخودآگاه در درونم ایجاد شده، فریادی زدم که صدای شکسته شدن دل دوستی را از آنسوی خط شنیدم و خود نیز آزرده شدم

چند شب است فکر می کنم چطور خودم را برای او توضیح دهم. چرا که همه ما می دانیم روز پایان روز دردناکی است

Vad jag ska förkorta som sammanfattning av första delen av min text är, att härom dagen läste jag en text i bloggen zananeha.com som handlade om vänskap och avslut, och det sättet vi sörjer när ett band mellan två vänner bryts. Att dem flesta av människor räknar sörjandet för sina partner ett naturligt reaktion, men har inte samma käsla eller förväntan att bli ledsen efter ett avslutat relation med sin vän.

Det jag känner, är att jag har alltid valt mina vänner med omsorg, och därmed har valt att lägga ner min energi och kärlek till dem som jag bryr mig och jag har vallt att lita på.

Då den dagen kommer att man känner vänskapen börjar få ett grå dister lager på sig, börjar jag känna rädsla, rädsla över samma känsla jag har fått då jag har väl kommit ifrån, både fysisk och känslomässigt ifrån många nära kompisar.

Dem flesta av oss kanske bryr sig inte så mycket om sådant, men jag är en av dem som gör det, och det ger mig självklart ett stort tomrom innom mig. Jag har varit me dom relationer då vi vänner emellan har pratat om bröllopar och karriär och framtid, men senare har vi flyttat eller bara slutat att träffas för att vänskapen har bara försvunnit medan man blivit äldre.

En klok kille som alltid driver mig till vansinnet med sina beteenden men säger bra saker, har som definion, att en vänn kallas en person som tycker om dig utan att behöva dig och du tycker om personen utan att känner att du behöver vännen för dina problem.

Jag kanske håller inte med totallt med hans definion, för att utan behov är vi inte människor utan bara maskiner. Vi behöver varandra och det är därför vi kommer närmare varandra. I den vägen som vi hjälps åt, drar vi ner på gardinerna runt om våran själ och hjärta och visar vännen den riktiga jag.

Till dig min vänn, behöver jag inte säga så mycket, även om jag borde.

Det känns att jag har alltid varit skyldigt dig någon form av förlåtelse, för den stora hjärtat du har visat mig och mina själviska förväntningar att bli föståt av dig.

Som du redan vet, har jag haft dig som en riktigt vänn i alla dessa år som jag har gästats i detta land, från den dagen vi möttes på bussen till den dagen vi kommer att flyga mot våran framtid.

Men än så länge vi finns i varandras närhet, borde vi varva om våran kärlek till varandra. Detta är ett självklarhet, detta är vad du visade mig i dem senaste dagarna med dina medelande och samtal att du vill bara höras av och att du vill att vi ska ge varandra en sista chans.

Det regnar utanför mitt fönster, jag vet att du har svårt att sömna om nätterna, jag har tänt flera just bakom mitt mörka fönster och tänker, tänker och kommer ihåg alla kalla höst jag har lagt bakom mig tills jag har återhämtat mig och blivit den jag vill idag.

Från den dagen du lärde känna mig, tills idag , har vi båda gått genom massor mer händelser, inklusive resor, relationer och handligar som har haft direkta påverkan på våran framtid.

Dessa är saker du redan vet, men det dessvärre du inte vet, är att den delen av mig du har träffat på, är just dem år jag har kämpat att bli den jag en dag var. Dem dagar jag har varit ensam om att kämpa och bli nöjd och satisfierad med mig själv, har du aldrig varit med om.

Detta är det stora anledningen att idag har vi svårt att förstå varandra.

Jag har suttit och tänkt, jag har tänkt vad är det som gör att du säger jag föstår inte dig, och vad är det som gör att jag känner du vet inte vem den riktiga jag är.

Jag har kommit fram till att, den dagen jag lärde känna dig och tyckte om dig, trodde jag att jag hittade en person som var lik mig, bestämt om sin framtid, med mycket energi och stora mål med stora drömmar om att en dag bli en matematiker. Jag såg mig själv i dig. Därför tyckte jag om dig omedelbart. Då viste jag inte att detta var en del av dig som du hade inte uppäckt att det inte var din sanna jag.

Med tiden har vi båda haft upp och nergångar i våran dagar, nätter där vi har get upp hoppet om att vi kommer tillbacka till rätta vägen och dagar vi bara log och visste vad framtiden innebar.

Då du träffade mig och omgicks med mig, lärde du inte heller känna den sanna jag, den personen som jag har haft inom ett lång avstånd, för att jag var också på väg att lära känna mig själv och hitta rätta sättet att hitta tillbaka till track. Då fick du aldrig veta vad jag krävde av mig själv och mitt liv.

Idag är vi båda snarlika, har sedan flera år tillbaka snarlika livshistorier, men vi har omvandlats till två helt olika personer. Två människor som har inte samma tankar och livsfilosofier längre.

Det är som en dåligt dejavu när jag skriver dessa rader, det är samma bitra känsla jag hade då jag skulle skiljas från min bästa vän i gymnasiet, shili som skulle flytta, som vi var så nära och en dag helt plötsligt visste vi båda två att hon är inte längre samma person som jag kände så nära och jag kan inte ha så stort plats i hennes liv längre när jag kunde inte identifiera med hennes val och sättet att leva.

Detta ledde till att vi sa hejdå till våran bästa kompis relation men behåll kärleken inom oss. Visst kommer vi alltid träffas då hon är på besök eller om vi någon gång i framtiden ska gifta oss och skickar ett kort till varandra. Men vi utvecklades till två nya individer som kunde inte identifiera sig längre med varandras liv och filosofier.

vad jag vet och föståt. är att jag vill inte och kan inte kräva av en annan person att ha samma mål och ambisionr som jag har i mitt liv, på samma sätt att jag kan verka väldigt dumm och oambisiös i någon annans ögon.